Bek

Men du, kom ihåg att skillnaden mellan "olycka" och "O! Lycka!" är att man tar en liten paus mitt i allt!



Nåmen så jävla filosofiskt att det skiter om det

Det finns situationer som väcker ens irritation, men vars inramning och retorik gör att man inte har rätt att visa det. Här är ett aktuellt exempel:

Varje år brukar man få en julklapp av arbetsgivaren. I år "fick" vi en packe näringspulver som skickas till behövande i Afrika.

Alltså.

Jag behöver ingen julklapp från arbetsgivaren. Jag har så det räcker. Och jag tycker det är behjärtansvärt att man skänker pengar och saker till behövande människor. Det är inte det det handlar om. Hade vi inte fått någon julklapp alls så hade det varit fine by me.

Det som retar mig är retoriken kring den falska generositeten som "julklappen" presenteras med.

Om man vill ge pengar till u-hjälp istället för att använda dem till en julklapp till de anställda, så ska man säga det. Man ska säga: "Vi tycker att ni har tillräckligt redan, så vi använde pengarna till något annat som vi tycker är viktigare än att ni ska få en julklapp." Men man ska inte påstå att man ger en julklapp till de anställda om de anställda inte får något.

Pengarna man använt är heller inte avsatta för välgörenhet. De är avsatta för personalvård. Sedan kan man förstås tycka att den typen av personalvård inte är nödvändig. Men det är en annan fråga.
Och man kan förstås hävda att personalen borde bli glad av att man gör behövande människors liv lite bättre. Men varför blanda ihop det med personalens julklapp?

För det är faktiskt inte generositet man visar. För att var generös ska man ge bort något som tillhör en. Men pengarna tillhör inte ledningen. De är medel som avsatts i budgeten för personalvård. Ledningen bestämmer bara hur denna ska se ut. Och nu har man alltså bestämt att de anställda ska få något som innebär att de inte får något.

"Jamen vi har väl så det räcker och det är väl bättre att fattiga människor får akuthjälp än att vi får en extra biobiljett till vårt redan dignande överflöd! Och det är väl en fin julklapp att man bidragit till att hjälpa andra!"

Det är vacker retorik, för en sådan formulering går knappt att invända mot utan att man framstår som en egoistiskt ha-galen snåljåp. Men varför är det just den här utgiften som istället ska gå till u-hjälp? Varför säger inte ledningen istället: "Vi har i år avstått från en del av våra konferensmedel/representationsexpenser för att istället skicka dem till Afrika!" Eller, ännu bättre: "I år kommer vi att budgetera för u-hjälp!"

Vill man framställa sig själv som generös kan man ge bort sin egen julklapp, eller uppmuntra andra att göra detsmma. Men ska man ge till välgörenhet så nappar man inte åt sig ett par hundringar ur grannens plånbok och hävdar att man gett honom nöjet att glädja andra.

Personligen är jag beredd att avstå från arbetsgivarens julklapp under resten av mitt yrkesliv - det är inte det det handlar om. Men låt oss slippa de där sliskigt falska formuleringarna om att man gett någon en julklapp när man i praktiken har använt pengarna till något annat istället för att ge en julklapp.

På Fejsbuken har jag blivit inbjuden till ett "evenemang", som vid närmare utforskning visar sig vara ett vanligt lotteri.
I potten ligger två (2) massagebehandlingar (behandling genom massage) hos ett företag (företag) i Luleå (trollträsk).

Lotteriet går till som så att man "bjuder in" sina vänner till lotteriet och anger på lotteriets sida hur många man bjudit in. Hur de nu ska kunna kontrollera det. Och vad det nu spelar för roll för lotteriet.

Däremot har det betydelse för ens chans att vinna.
Men kanske inte som man förväntar sig.

För redan här börjar man ana vilken grad av kork man måste bestå av om man bjuder in många av sina vänner.
Varje inbjuden vän blir nämligen en mottävlande. Man får alltså inte större chans att vinna om man bjuder in många. Man får mindre chans att vinna ju fler man bjuder in.

Men allright. Nåväl. Hur som helst:

I skrivande stund är 1 778 personer "anmälda" till "evenemanget".
Man lottar ut 2 (2) (två) behandlingar. (.)

Det innebär att man har 2 chanser på 1 778 att vinna. Eller om man så vill: 1 chans på 889.

Det är 1,1 promilles chans.

Sannolikheten för att du ska vinna kan också uttryckas så här: du har fyra gånger så stor chans att gissa en slumpvis utvald svensk persons hemkommun.

Men allright, vi säger att du gissade på Mantorp. Och det var ju rätt!

Men om varje nuvarande deltagare sedan bjuder in varsin unik gäst (och de flesta bjuder in betydligt fler) så är sannolikheten för vinst ungefär lika stor som att du lyckas gissa exakt vilken invånare i Mantorp jag tänker på just nu.
 
Men lycka till!

Nu ska jag berätta en historia som illustrerar exakt hur korkad jag faktiskt är.


Sagan om den korkade linsbäraren
Det var en gång en korkad man som hette Kork-Bek. Kork-Bek satt under sin Kork-bek och luktade på

Kork-Bek hade kontaktlinser, små slipade silikonbitar som gjorde att han såg längre än näsan räckte och, framförallt, lät honom slippa bära glasögon bland folk och därigenom undvika att kallas Glasögonorm, Ekonom eller andra nedsättande tillmälen. Dessutom slapp han visa hur glasögonen gjorde honom till förväxling lik Boxer-Robert. Oh Linser! utbrast Kork-Bek sällan, men tänkte stundom.

Tänkte gjorde Kork-Bek dock uppenbarligen inte i särskilt hög grad en ödesdiger dag i oktober.

Morgonstunden fann Kork-Bek ståendes vid handfatet i badrummet. I sin vänstra hand höll Kork-Bek en linsburk, med locken avtagna. Här skulle det minsanna sättas i linser så det stod härliga till! Emellertid var Kork-Beks uppmärksamhet en smula splittrad, enär han under pågående linsprocedur även stod och övade på en sång av okänt märke och ursprung.
Nu hör till saken att sagda linsprocedur normalt avslutades med att Kork-Bek, med en nonchalant snärt med handleden, tömde ut kvarbliven linsvätska i handfatet. Även denna morgon tömde Kork-Bek plötsligt ut linsburkens innehåll i handfatet. Men Ack! och så vidare. Ty denna morgon, distraherad av sin egen klingande stämma, hade Kork-Bek inte avslutat isättningsproceduren innan linsburken tömdes!

Resultatet blev förstås att Kork-Bek fann en relativt ny lins ligga ihopskrynklad i handfatet, farligt nära avloppet. Den andra linsen stod icke att finna inom synfältet! Förbaskat, tänkte Kork-Bek men ropade högt något helt annat och barnförbjudet.

Nåväl, klantigt klantigt, men ingen större skada skedd - ty Kork-Bek var en välbeställd man, med tillgång till icke mindre än tvenne ytterligare linsförpackningar där nya syn-don låg och skvalpade i spänd väntan på att få skärpa sin ägares perception. Sagt och gjort - nya linser plockades fram och sattes in.

Dagen gick. En svala sjöng i skyn. Folk gifte sig och dog. Och kvällningen föll.

Det blev dags för kvällstoaletten. Den högra linsen avlägsnades. Men när den vänstra skulle plockas ut stötte Kork-Bek plötsligt på problem!
Linsen ville icke släppa taget om ögongloben! Kork-Bek blinkade, gned, grävde och klämde. Men kom linsen alls ut? Icke!

Efter många Om och ett oklart antal Men flyttade sig dock den vänstra linsen i sidled, mot ögonvrån. Efter ytterligare kamp fick Kork-Bek tag i den, knep ihop den och lyckades slutligen avlägsna den från ögat.

Men Kork-Bek hajade till. Ty vid avlägsnandet såg det under en tiondels sekund ut som om en del av ögonvävnaden rörde sig! Och det skavde också otrevligt i ögat. Hade månne en skada uppstått under den pillriga tvekampen?

Kork-Bek inspekterade ögongloben i spegeln. Såg det inte nästan ut som ett jack strax ovanför irisen?
Sambon tillkallades. Såg det kanske rött ut i ögat? Verkade det vara ett märke någonstans?
Nej, något sådant ville Sambon icke medge. Och eventuella rodnader vore väl heller icke så förvånande, givet Kork-Beks föregående grävande å hornhinnan?
Varpå frågan släpptes.

Kork-Bek satte sig att läsa, utklädd till Boxer-Robert. Det kändes en smula oskarpt att läsa. Hade månne synen förändrats under året såpass att glasögonen inte längre var optimalt avpassade för vänsterögats synfel?
Men den stundvis lätta oskärpan kanske helt enkelt kunde tillskrivas en mindre irritation i ögat, påspädd av den sena timmen.
Varpå frågan släpptes.

Natten föll. Människan sov under himmelens fäste. Allt var frid, stjärnan blid, piff paff puff. Och morgonen randades ånyo.

Kork-Bek åt sin frukost, bjöd Sambon adieu, och satte sig att skriva med glasögonen på. Men Åh! så oskärpan störde! Var då ögat ännu så irriterat av gårdagens behandling?

Kork-Bek gick ut i badrummet. Han tittade närmare på ögat. Tvättade sina händer. Förde fingrarna mot vitan.

Och se: där satt en lins i ögat!

Vilken lins? Jo, se:

den lins som Kork-Bek föregående dag hade hunnit sätta in i vänsterögat, INNAN han tömde ut den andra linsen i handfatet, och innan han satte in en ny lins OVANPÅ DEN GAMLA.

Kork-Bek hade alltså lyckats inte bara med att sätta två linser i samma öga, utan också att senare plocka ut enbart den ena av dessa tvenne linser.

Och så slutade sagan om Kork-Bek och hans linsdubblerade vänsteröga.