Wish you were here
Och på något sätt går livet ändå vid
På senare tid har alltfler människor brustit i sin språkliga bestämningskompetens gällande benämningar av kontorsmateriel.
Med detta menar jag (förstås) att mer än en av mina vänner använder formen "hålslagare" istället för det KORREKTA "hålslag". Som ni alla säkert inser hotar detta inte bara seder och demokrati utan själva grundvalen för allt vi kallar mänsklighet och skydd från kaos, varför jag nu lanserar min hålslagskampanj:
"Dä heter intä hålslagare, dä heter hålslag! Gör det faktisst dö."
Visst har den en viss schwung und charm, som Goethe sa? Och tänk vad du gillade den! Och så blev alla glada. Nu ska-
äsch då, det var så lite. Men- åh tack, det var-
jodå, det vore trevlig men- okej, litegrann. Tack än en gång. Men du, ring nån gång. Okej. Hej.
Tänk om ingen hade reagerat och agerat! Då hade vi snart fått se (är jag fullständigt övertygad om) styggelser som:
Onsdagare
Ohms lagare
Hej, det är jagare!
Jag känner mig lite svagare (dvs. inte bara dålig utan dessutom sämre än tidigare!)
Lägg grejerna i en bagare (som om man kunde bära omkring sina saker i en konditor! Hoho, så tokigt!)
Vidare förfall måste stoppas, ity oregelbundenheter i tillvaron skapar ångest och många tillfällen till felval. Därför har jag nu kommit överens om att vi alla byter ut andra liknande "-are"-former, och fortsättningsvis begagnar dessa:
Sockerbagare blir Sockerbag
Åklagare blir Åklag
Skare blir Sk
Mare Balticum blir MBalticum (och får därigenom en spännande afriko-latinsk ton!)
Volare, åååh, cantare, åå-åå-åååh! Blir Volåååhcantååå!
Fortare blir bara Fort (och på så sätt sänker vi det allmäna tempot och får mer utrymme för stilla kontemplation, vilket borde göra oss alla ännu frisk)
Hare blir H
Du-du-du-du-du-du-du-du FAT MAAAN!
Nu kände både jag och alla andra iPhone-ägare att jag inte gjorde uppfinningen nog rättvisa. Låt mig omformulera:
...med hjälp av en liten sinnrik applikation på min iiiiiiiiiiPHOOOOOOONE!!! (bam-bam, bam-bam, bam-bam krasch bom tutelituuut).
Nej, det räcker inte med att lägga iPhonen (iPhonen? Ser konstigt ut i skrift. Nåja) mot huden och tänka goda smala tankar. Man måste faktiskt äta mindre också, tro det eller ej. Men det intressanta är hur en touch-screen och färgglada ikoner kan få en att helt ändra beteende. Det har hänt förr att jag sagt till mig själv att jag måste hålla igen på godsakerna och vikten nere, men det brukar sluta med att jag surnar redan efter en dag eftersom jag blir hungrig och tycker att jag är värd ett bättre liv. Men nu tycker jag inte det längre! Eller jag menar: det går bättre nu.
Varför? För att jag är en lättlurad manlig nörd, förstås! En kollega som är samhällskunskapslärare berättar att han givit sina elever i uppgift att söka rätt på en massa svintråkiga faktauppgifter från riksdagens sidor på nätet. Det intressanta är att de manliga eleverna jobbar otroligt intensivt och noggrant - bara för att de får använda datorerna. Själva tekniken blir alltså ett nöje i sig, som får de små ligisterna att utföra uppgifter som annars hade fått dem att somna stående med iPoden i öronen och byxorna på halvstång i ett prickmönster av sina egna spottloskor (varför måste tonåringar spotta hela tiden?!?). Lika intressant är att "teknik-tricket" inte alls fungerar på tjejerna: de tycker att uppgiften är lika tråkig med eller utan teknik.
Och så ser jag plötsligt mig själv: här räknar jag kalorier som om jag hade årskort hos Viktväktarna, har tränat 13 dagar av 14 för att få äta lite mer inom programmet, och allt detta tack vare ett program på min iiiiiiiiiPHOOOOOONE!!! Inte illa, tänker jag där jag står med iPhonen i handen och byxorna på halv stång i ett prickmönster av mina egna spottloskor. Nä, egentligen inte men det var ett bra slut på texten, tänkte jag.
Som om den var slut redan! Gick du på den lätta.
Jag villl bara tillägga en annan intressant självobservation: min hunger och aptit är praktiskt taget opåverkade av ifall jag tränar eller sitter still. Jag vill inte ha mer mat för att jag sprungit en halvmil och lyft skrot, men jag vill heller inte ha mindre bara för att jag suttit still i ett prickmönster av mina egna spottloskor hela dagen.
Det är som om min hunger är helt frikopplad från resten av organismen. Och det är ju lite på samma sätt som ens förnuft ofta är frikopplat från ens drifter. Tyvärr verkar övriga drifter inte dämpas nämnvärt av fler pass på Iksu. Snarare tvärtom, med tanke på att man därmed allt oftare finner sig omgiven av strömlinjeformade varelser i trikåer. Jag hoppas att jag når min målvikt snart, så att jag kan stanna hemma i min klostercell, tänka kyska tankar och sublimera mitt libido med Cheeze crunchers och Doodle Jump.
something's gotta give
Jag gör en oherrgärdans massa saker med min tid. På jobbet blir det läsning, skrivande, undervisning, diskussioner, planeringar och en hel del annat. På fritiden spelar jag poker, tränar på olika sätt, dansar ibland, sjunger i band och i kör, skriver på en blogg (kolla in den nån gång!), läser, lagar mat och tjosan hejsan.
Med andra ord fyller jag dagar och kvällar med intellektuellt arbete, fysisk träning, estetisk verksamhet och annat.
Med ytterligare andra ord har jag a) ett jäkligt späckat schema, b) sysselsättningar som tillsammans borde vara ganska allsidigt stimulerande.
Och mitt i detta, ändå, den ständigt närvarande bristkänslan. Det är bägarteorin i praktiken: ett tomrum förblir tomt och fortsätter eka hur tätt man än fyller de andra rummen. Kompensation är tidsbegränsad och man får trots allt bara ta Alvedon tre gånger om dagen. Och det är ohållbart i längden, och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Mindre och mindre dag för daaag
Knappt två veckor senare har jag tappat två kilo. Det är alltså mer än dubbelt så mycket som planerat.
Om jag fortsätter att minska i samma takt kommer jag att vara helt försvunnen någon gång i september 2011.
Men universum strävar efter utjämning. Tomrummet måste fyllas. Min frånvaros vakuum får omgivande objekt att sugas ihop till en kropp av samma vikt och volym som min försvunna lekamen. Kanske händer det när jag sitter och bloggar. Vem vet? När sista grammet bränts bort slutar inlägget mitt i en mening och
En brittsommarkväll kan du vara på väg hem i skymningen när du hör ett rasslande ljud. Möter en vandrande legering av kaffekanna, dator, skrivbordsstol, årslönebesked, blandad engelsk skönlitteratur och utomhustermometer.
Vik då icke undan blicken, men höj handen i hälsning. Och när människorna frågar, så svara dem: jag kände honom. Han var inte riktigt som man ska men han hade tydligen en snygg kaffekanna.
En fråga om inställning
Vilken konstig vecka! Först blev pokern inställd!! Sedan blev födelsedagsfesten inställd!!! Och i kväll blev repetitionen med kören inställd!!!!
Men bloggen ställer inte in! Bloggen ställer upp! Märker du hur bloggen nu dessutom försöker ställa sig in? Men bloggen ställer krav: ställ in dig i ledet och ställ dina frågor till bloggen, och ställföreträdande skribent skall svara! Kanske inte alltid ett korrekt svar, men i så fall ett annat svar - istället!
Så stolligt!
åh nej det blev Ramel-Broberg-Galenskaparna av alltihop
vardagkväll
- Hej! Härligt väder va?
- Jo men eller hur. Det gick ju knappt att ta sig fram.
- Jag höll på att köra fast med bilen här utanför. Vill du ha mat? Jag skulle precis börja göra i ordning.
- Ja, jag är svinhungrig!
- Sätt dig du så fixar jag det. Hur har dagen varit?
- Jo, bra. Eller lite segt på förmiddagen men sen gick det bättre. Vad har du gjort?
- Planeringsmöte på förmiddagen och sen lite... blandade småhopp. Köpte du bröd?
- Fan! Nej, jag glömde.
- Men ååååh! Hopplösa människa!
- Förlåt, jag kan gå nu om du vill.
- Nä, det går ju inte att vara ute i det här vädret. Men ååååh! Klant!
- Men jag köpte godis!
- Jihoo, bästa frukosten. Hur mycket pasta vill du ha?
- Som vanligt. Men vänta lite, kom om sätt dig hos mig en stund först.
- Men jag är också svinhungrig!
- Jaja, men kom nu en liten stund.
- Okeeej då.
- Haha.
- Mm.
Bara ungefär nåt sånt, tänker jag vore trevligt.
Min teori
Om man står vid en startpunkt och blickar framåt i färdriktningen, och slutpunkten är densamma som starten, kan sträckan anses vara = 0. En annan möjlig tolkning är dock att sträckan = från start och framåt tills startpunkten återfinns. Ur geografisk aspekt skulle relationen mellan startpunkten "här" och "här" kunna vara = 0, eller vara = jordens omkrets (dvs. framåt från startpunkten tills denna åter nås).
I det aktuella fallet gäller det emellertid rånarnas påstådda ålder, som därmed för oss från exemplets spatiala aspekt till en temporal. Således kan spannet "mellan 16 och 16" vara = 0 sekunder eller = oändlighet. Av detta följer två möjliga slutsatser.
Den första är att rånarna vid tillfällena för båda rånen ännu inte var födda, men existerade som identifierbara individer - vilket innebär att de måste ha befunnit sig exakt i födelsestunden vid råntillfället. Denna slutsats förlorar dock sin rimlighet när man i beräkningen även tar hänsyn till att rånen ägde rum vid olika tidpunkter; rånarna kan logiskt sett inte ha befunnit sig exakt före sin egen födelse vid två olika punkter på tidsskalan. Dessutom nämns ingenstans i vare sig tidningsartikel eller polisrapport att någon ytterligare part befann sig på platsen, vilket i så fall hade varit en nödvändighet eftersom minst 1 mamma måste ha varit involverad i födslohändelsen. Slutsatsen förutsätter även antagandet att en individ existerar före det fysiska tillblivandet, vilket leder in på ett metafysiskt plan och you don't wanna go there. Det finns heller inga kända empiriska belägg för att nyfödda individer kan hantera vare sig knivar eller hårsprayburkar, eller ens hitta vägen till närmaste snabbmatrestaurang. Sammantaget talar evidensen mot teorin.
Återstår så den andra slutsatsen, nämligen att de misstänkta rånarna vid tillfällena för rånen var infinit gamla, existerande i oändligheten här och nu. Denna slutsats äger den största rimligheten, enär den skulle förklara inte bara hur rånarna kunde inneha samma ålder vid två skilda tillfällen, utan även själva Modus Operandi, som ju var oändligt jävla korkat.
Fantombild av de misstänkta rånarna
And the fun never ends
Dagens högprioriterade arbetsuppgift: att skriva vidare på avhandlingens teorikapitel.
En sådan uppgift kräver höga nivåer av kreativitet, lust och energi! Och hur gick det då? undrar du försynt med mössan i hand och skrap med foten, fylld av spänd förväntan och ödmjuk vördnad. Jo ser du, lille snifflare:
Jag har med oförtröttlig kreativitet och energi kommit på en otrolig massa saker som jag har mycket större lust att göra än att skriva vidare på avhandlingens teorikapitel! Här är ett axplock jag har mer lust att göra än att skriva vidare på avhandlingens teorikapitel:
- Arbeta som slamsugare
- äta hår
- kissa på elstängsel
- dansa linedance
- egentligen allt som inte innebär att skriva vidare på avhandlingens teorikapitel.
Dessutom snurrar tankarna åt helt andra håll än de borde, och let me tell you, my little sniffler, att that is INTE very bra for the avhandlings theorykapitel.
Men nu är det onsdagfika! Hurra för alla godtagbara distraktioner.
Shopping
Och där står man liksom i sin egen värld, när det plötsligt in från vänster kommer en röst som påkallar uppmärksamheten. Och man tittar upp, och man sätter hjärtat i halsgropen. Och man pratar lite strunt, och man kan inte sluta prata strunt, för allt är plötsligt laddat och tillåter inget annat än väder och vind. Och man vill säga något annat, men man kan inte, för i huvudet rusar tusen frågor omkring, men ingen kan ställas.
Och man vet varken ut eller in, och man undrar, men man pratar strunt, och man vill något annat, men kan inget göra. Och man pratar mer strunt. Och man säger hejdå.
Och man svär inombords, och man tänker. Man tänker och tänker och man tänker och tänker och man betalar och ska gå. Och man tittar upp, och man sätter hjärtat i halsgropen. Och man ska till att gå, men man ska tydligen till att prata lite mer strunt, och man kan inte säga annat än strunt, för man vet inget.
Och man säger hejdå, och man svär inombords, och man tänker och svär. Och man tänker och tänker och man åker hem. Och man hoppas att det ska gå över, eller explodera, vad som helst men bara inte mer strunt och undran.
Tänker man. Och tänker, och tänker.
Och man tänker att: utropstecken eller punkt eller anföringstecken, tack, allihop går bra, men bara inte fler kolon följda av strunt och frågetecken.
Men man vet inte hur, inte ens var, absolut inte om ifall. Man vet bara att man tänker att man inte vet.
Och man vet att det tonar ut, hamnar i periferin.
Men man vet att man snart kan stå där igen, när en röst plötsligt kommer in från vänster och rör till alltihop.
Gå, och snyta icke mer
Om Livets Ord & Co (Ltd AB) har rätt så måste jag ha syndat nåt så inihelefant. Och det har jag väl säkert, vad vet jag, vem kan hålla reda på alla regler? Jag glömmer ju från gång till gång vilka linjer som gäller för serven i badminton. Men en sak är säker:
Om det ÄR ett Guds straff så har Gud tacklat av lite! När Egypten skulle straffas kom det coola farsoter som gräshoppor och whatnot, men jag har inte ens sett en blomfluga här hemma. "Anders, du skall straffas enär du har vredgat Mig! Jag sänder... två veckors snor!" Liksom, västgötaklimax.
Eller min synd kanske bara inte var så stor? Jag söker i minnet efter proportionerliga förklaringar:
- Jag råkade slänga en del av matavfallet i brännbart-påsen istället för i komposten?
- Jag ställde kaffemuggen i personalkökets diskho istället för i diskmaskinen?
- Jag skickade vidare en inbjudan till ett Facebook-test?
Nu bygger ju framgångsrik uppfostran och socialisation på att den bestraffade ser ett tydligt samband mellan dåd och straff. Annars vet man ju inte vad man borde ändra, utan springer istället runt och undrar om det kanske ändå VAR fel att tvätta händerna efter toalettbesöket. Hur ska man kunna veta? Det borde finnas en manual någonstans!
Hmmm...
Jag går igenom checklistan för att se om det ringer en klocka:
1. Inga andra gudar jämte dig - check! Paul Simon är visserligen en husgud, men han är ju jude så det är väl okej?
2. Missbruka Guds namn - check! Jag är ingen missbrukare, jag kan sluta när jag vill. Kolla bara: "Jamän härreGunnar!" Gick ju bra.
3. Hålla sabbatsdagen helig - check! Jag jobbar ju inte på NÅGON dag!
4. Visa aktning för far och mor så att jag får leva länge i landet som Gud gav mig - check! Aktningen har jag dålig koll på, men jag får ju fortfarande bo i Sverige så...
5. Inte dräpa. Jag har ju inte träffat upphovsmännen bakom Red Bull-reklamfilmerna än, så hittills - check!
6. Äktenskapsbrott? I och för sig skild, men det kan väl inte ha tagit Gud femton år att klura ut "Aha! Två veckors förkylning!" för den? Att sedan andra vill äktenskapsbrottas med mig borde väl ge DEM förkylning?
7. Inte stjäla, tja, det ingår ju EGENTLIGEN inte påtår i kaffepriset i MIT-huset, men... Nja. Känns lite väl futtigt, eller? Påtår är ju dessutom nästan en födslorätt och sedvänja, så egentligen vill jag hävda att fik som inte inkluderar påtår i priset stjäl från gästerna! Just det! Men ser man cafébiträden snyta sig två veckor i sträck? Nä! Så kan vi lämna denna eviga påtårsdebatt snart, eller MÅSTE du bara få tjata lite till om den? Inte? Nä, men BRA! (suck!)
8. Vittna falskt mot min nästa: Eftersom det är min NÄSTA så kan jag ju inte ha vittnat falskt än?
9. Begär till min nästas hus: inte när jag tänker på snöskottningen.
10. "Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa." Amen HA-llå! Säg EN person som inte brutit mot någon del av DEN regeln! Liksom, vem kan gå förbi en sån fin åsna utan att tänka att-
Men allright, "inte begär till din nästas hustru". Guilty as charged, antar jag, men två veckors förkylning?!?
Eller straffsatsen kanske var en timmes förkylning för varje gång det hänt?
*räkna räkna*
Ja det verkar stämma.
The writing on the wall
Universitetet. En toalettvägg med blandat klotter.
Någon har skrivit rubriken "Sanningsrutan". Nedanför har olika personer bidragit med olika bikter.
Ett axplock:
Jag vet att min tjej ligger med andra men hon vet inte att jag vet.
Jag vågar inte göra slut på mitt förhållande.
Jag är så rädd att sluta vara kär i min pojkvän.
(Under detta har någon kommenterat:) Du har redan slutat.
Jag vill vara singel.
Jag är olyckligt kär.
(Under detta:) Jag med.
Så många som lever i rädsla för ensamheten.
Det kan man ju förstå.
I can hear through these walls
Spara eller slösa?
Hhhh.
Nyligen blev det ju stopp för vanliga glödlampor inom EU, så nu går det nästan bara att få tag på lågenergilampor. I rummen hemma brukar jag ha 60-wattare i taklamporna. Eftersom några av dem nu har pajat, måste jag ersätta dem med de nya 12-watts lågenergialternativen.
Problemet är bara att de nya lamporna tar väldigt lång tid på sig att nå full ljusstyrka. Gamla glödlampor är på 100 % direkt, likt amfetaminmissbrukare, medan lågenergikusinerna är lite mer som postkassörskor.
När jag slår igång en sådan 60-wattslampa så sprider den... ett svagt, sjukligt grönaktigt ljus, som bara nätt och jämt ger ledsyn i rummet. Man får lust att gnugga sig i ögonen, samtidigt som man undrar om man verkligen slog igång lampan eller om det bara kommer in lite ljus från angränsande rum. Om man har tänkt leta, efter något, t.ex. inne i ett klädskåp, eller urskilja skillnader i färgnyanser, så får man vackert vänta tills lampan behagat komma upp i normal ljusstyrka.
Hur länge måste man vänta? Jag har klockat det. (Någon som är förvånad?)
Tre minuter. Tre jävla minuter är vad det tar innan rummet är tillfredsställande upplyst. Under den tiden har jag tyst svärande redan hittat det jag letar efter, men det tar längre tid än vanligt eftersom det som sagt är som att röra sig i sen skymning med långt framskriden starr.
Jamen, hör jag en äppelkäck fältbiolog invända, när den väl är igång så drar den ju nästan bara en femtedel av vad en vanlig glödlampa gör av med!
Och jodå, min lille skogsmulle, det har du alldeles rätt i. Men nu råkar jag vara uppvuxen på 70-80-talen, och har därmed indoktrinerats av otaliga Anslagstavlan-inslag om att man ska släcka lyset när man lämnar rummet.
Det är faktiskt något jag av vana alltid gör; de enda lampor som är igång i min lägenhet är de som finns i rum som jag kan se från där jag sitter. Alla andra lampor släcks så fort jag lämnar rummet.
Och hur energisnåla lågenergilamporna än är, så törs jag sätta en bra slant på att de inte drar mindre energi än EN SLÄCKT LAMPA!
Med andra ord:
istället för att helt stänga av energiförbrukningen när lampan inte används, tvingas jag nu av praktiska skäl att ha lamporna igång hela tiden när jag är hemma. Alternativet är ju att ha skum icke-funktionell belysning i alla rum som jag inte ämnar stanna i mer än tre minuter.
Jag har inte räknat på det än (och lär väl inte idas göra det heller), men nog verkar det som en möjlighet att min totala energiförbrukning faktiskt kommer att öka på grund av lågenergilamporna? I de rum jag vistas i skulle förbrukningen visserligen bli fem gånger så hög med gamla lampor, men borde inte det kvittas mot att jag istället har lampor igång hela tiden i rum som annars skulle vara släckta?
It's getting hot(ter) in here, so take off, well, at least some of your clothes! I am! Getting so hot! I will take my... um... fleece jacket off.
Normalt är maxläget som man kan vrida termostaterna till siffran 3. Efter vaktmästarens justeringar kan man emellertid vrida dem ytterligare ett kvarts varv.
Det ÄR varmare i lägenheten nu så uppenbarligen funkade det. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på Spinal Taps gitarrist, som hade en förstärkare som gick till 11 istället för bara 10.
