Run, Doppler, run!
Ni vet när en ambulans kommer åkande med sirenerna på? Och man hör tuut-tuut, tuut-tuut, tuut-tuut (och så vidare, jag tror inte jag behöver fortsätta med fler tuut-tuut, ni fattar poängen, ni är ju vuxna människor (?) med livserfarenhet och betalkort)?
Är ni kvar? Jo, man hör alltså ambulansens tutande, men så kör den förbi, och plötsligt sjunker tonhöjden i tuut-tuut, ungefär som på 80-talet när man hade "bergssprängare" med kasettband och batterierna började ta slut?
För er som levde på 80-talet? Eller har hört talas om det? Ni vet, decenniet utan estetiska spärrar då det föddes en massa människor som vill jobba med media?
Det kallas i alla fall Doppler-effekt. Så nu har jag en snilleblixt här:
när vi börjar närma oss låga A-stället i sången, så springer andrabasarna plötsligt förbi publiken, så att tonhöjden sjunker - NER TILL LÅGA A!
A som i Avgrund
På onsdagar brukar jag roa mig med att sjunga i en kör. Just nu övar vi bl.a. på ett stycke som heter "Veni veni Emmanuel", i arrangemang av Simon Åkesson. Simon har skojat till det lite och utmanat fysio-akustiska gränser genom att låta oss andrabasar få ett lågt A i slutet av låten.
För er som inte vet vad ett lågt A är vill jag nu försöka beskriva det.
Du vet när du varit ute och slarvat hela höstnatten, och vaknar nästa morgon med både bakfylla och kraftig förkylning?
Om du då samplar in din morgonröst och mixar ihop den med ljudet som uppstår när en lastbil åker förbi utanför en stor lokal med lite möbler, så får du fram ett lågt A. Om du sjunger den tonen ska du inte bli förvånad om du på avstånd hör svar från en kaskelot. Och detta ska vi alltså försöka göra med våra stämband, alldeles nyktra och utan lastbil.
Jag vet inte vad jag är mest orolig för: att rösten ska vara för spänd på konserten så att det inte går att ta tonen, eller att det fungerar och att det då rasar ner murbruk från taket och slår sopranerna medvetslösa!
Det får ju bara inte hända, för jag tror att det är deras tur att fixa fest.
"Ska han inte skriva något snart"
Wow, det står verkligen helt still nu. Tillvaron känns som en lång deja vu, eller en lång korridor man måste passera, eller evighetsväntan på bussen vid sidan av en västerbottnisk landsväg, eller väntan på ens tur inne på Öhrlings Optik (VARFÖR har de så SATANS VARMT därinne?!?)
Det behövs en förändring. Den låter sig väntas på.
Under tiden spelar vi lite musik TUTELI-TUTELI-TUTELI-TUTELI-TUUUT!
Och by the way, det här är INTE ett metaforiskt inlägg
Jo-de-la-di-hooo!
När man är sur och allmänt nere brukar det inte lida brist på goda råd från folk om vad man borde göra.
Ett klassiskt exempel är att man rekommenderas att köpa sig en s.k. tyrolerhatt. "Du borde köpa dig en tyrolerhatt", heter det, och budskapet kan inte missförstås: Tyrolerhattar är the dog's bollocks när det kommer till muntrationer av klädeskaraktär.
Av vilken anledning tillråds man då att införskatta nämnda sydeuropeiska huvudbonad? Jo, endast och av alls inget annat skäl än att framkalla fysiologiska uttryck för ett euforiskt sinnestillstånd:
"bara därför att
locka fram ett skratt!"
Men nu råkar det faktiskt vara så att jag genom fältstudier kunnat empiriskt fastställa att ingen, jag säger INGEN, näringsidkare i hela Umeå stad har nämnda huvudbonad till försäljning.
Det går ju an att förespråka tyrolerhattar - men står de att finna?
ICKE!
Nu är det bara att luta sig tillbaka och invänta kommentarer om att man ska sluta leta efter hattar, att man ska fortsätta leta men i andra affärer, att man ska tänka annorlunda kring huvudbonader, att det kanske egentligen inte behövs någon mössa, att det dräller av tyrolerhattar i staden även om ingen kan tala om var, och att man egentligen ska bli sin egen tyrolerhatt.
Hej Schweiz!
Titta bara hur glad Jodel-Peppi blev!
Grymt
"Fyrklöver" är inte så tursamt sedan svininfluensan kom! :-D
Å gud så misslyckat. Jag försöker få till en ordvits med schwung på temat "fyrklöver" och "fyra klövar" (som ju grisar har), och ja ni fattar. Hur jag än vrider och vänder på det så haltar det betänkligt, eller blir fullständigt obegripligt. Kanske lika bra att ge upp hela projektet, men det KÄNNS som om det finns ett bra skämt där någonstans!
Och gissa...
570 pix. Sweeeeet!
Diagnos
de flesta av min mest förvirrade inlägg är författade strax efter att jag varit och tränat.
Är det ett tecken på att man blir kreativ av att motionera,
eller att man blir korkad av sport?
Alltså, jag sa korkad AV sport, inte korkad sport.
The Matrix(TM)
(Eller det kanske var en fin pik om att jag borde lägga ner lite mer energi och skriva längre? Hrmpf, sniff och tsk tsk.)
Sofia befarar att reklamen snart kommer att vara större än själva skärmen, och vem är jag att säga emot? Sofia brukar ju har rätt (utom när hon tycker annorlunda än jag, förstås).
Och jag förutspår en ökande trend här. Snart kommer reklamen att vara större än rummet du sitter i. Därefter kommer den att växa tills den omsluter hela huset. Nej, det spelar ingen roll hur stort hus du har! Det kommer att omfattas! Omfattas, I tells ya! O-M-F-A-T-T-A-S!
(- Fattar du? - Om!)
Sedan är det igång. It has begun. Reklamen kommer att innesluta kvarteret, stadsdelen, hela Umeå. Epidemin är en frustande marknadsekonomisk informationslavin, vars glupande hunger efter livsrum flödar likt horder av lavaheta fjällämlar över blottade kroppar och-
Ursäkta mig. Jag läste en intervju med Björn Ranelid härförleden, och jag är så lättpåverkad.
Men var var vi nu? Jovisst ja, den växande reklamen! Nu får ni försöka hänga med lite bättre!
Såhär:
Reklamen kommer slutligen att ha brett ut sig över hela Europa, förmodligen hela världen, vad vet jag, men det verkar ju rimligt! Och vad blir det oundvikliga slutet? Jo, en dag...
...kommer vi alla att leva i en enda stor reklamfilm!
Så hur kommer vi att märka att vi är där? Det säkraste tecknet tror jag kommer att vara att folk i allmänhet inte kommer att begära pengar av företag för att hjälpa dem att göra reklam för sina varor.
Vi kommer istället att göra detta fullständigt frivilligt, i våra dagliga liv!
Och inte nog med det, och håll i hatten nu: vi kommer att betala extra för att få gå omkring med företagens logotyper på våra kläder! Vi kommer att betala för att få göra reklam åt andra! VI KOMMER ATT BETALA EXTRA MYCKET PENGAR FÖR ATT FÅ GÖRA REKLAM FÖR ANDRA!
...
Hmm.
Vänta nu.
The colour of blogg
Jag tänker att det kan ge negativa vibbar, men så inser jag att det också är ungefär samma färgskala som Systembolaget, och genast blir allt trevligare.
Sedan tänker jag: om vi hade levt i forna Östtyskland under Stasi, så hade den här bloggen nog lett till mitt snabba försvinnande i någon cementbunker. Men nu kan jag hålla på bäst jag vill.
Så ni ser att friheten har ett pris! Moahahaha!
Windows Visstja
Min dator har Alzheimers. Hur vet jag det? Jo, ser du:
1. Trots att jag för femte gången klickar i rutan "Kom ihåg mig" när jag ska logga in på Betapet.se så minns den inte vare sig användarnamn eller lösenord. Liksom, HALLÅ liksom! Hur många gånger ska man behöva osv.
2. Då och då när jag startar datorn får jag meddelandet "Could not determine type of AC adaptor" (dvs. nätaggregatet). Men snälla lilla datorn. Det är ju samma transformator som du föddes med! Och som du träffar varenda dag! (Sorgligt sorgligt)
3. Jag startar installationen av ett program. Då frågar datorn om jag vill installera programmet. JA, ditt pucko! Jag SA ju just det! Så jag klickar på "ja". Då halvmörknar skärmen, och datorn meddelar mig, liksom med en viskning: Någon har startat installationen av ett program. Klicka ja om du känner till programmet och vill installera det.
GAAA!!!
4. Slutgiltiga beviset: jag startar upp datorn, som stannar efter tio sekunder, meddelar en massa obegriplig rappakalja, och sedan kungör att den "påbörjar dumpning av fysiskt minne".
Differentialdiagnos avslutad.
Jaså, det säger du! Nå, men låt mig då replikera:
"I mörkret är alla katter grå."
Det är svårt att hundraprocentigt motbevisa detta talesätt, för man måste ju tända lyset för att kunna kontrollera katternas färg, och då befinner de sig inte längre i mörker, och rent teoretiskt skulle de ju ha kunnat ändra färg samtidigt som lyset tändes.
Så till och med detta osannolika ordstäv skulle möjligen kunna äga sin riktighet.
BETYDLIGT enklare att motbevisa är dock följande dunderkliché:
"Det händer när du minst anar det!"
Låt mig utveckla:
Om det verkligen "händer när man minst anar det" så borde det ha hänt för bra länge sedan, för det var bra länge sedan jag allra minst anade att det skulle hända, och det hände inte då. Och just nu anar jag det alldeles otroligt lite, men det händer otroligt lite ändå.
Dessutom är det synnerligen oklart hur man avgör när man MINST anar något. Antingen anar man något, eller så anar man inte något. Så varje gång man inte tänker på något så anar man det inte, och då borde det per definition bli så att så fort man inte tänker på något så händer det. Och då skulle det ju hända mest hela tiden!
Så den korrekta sentensen blir: "Det händer inte heller när du minst anar det!"
Och den frasen är ju lika klok och användbar!
Någonstans i staden finns en person med en märklig fetish
Mina två vanligaste frågor - Varför är det så jävla omöjligt? och MÅSTE jag flytta? - har idag kompletterats med en tredje, nämligen:
Alltså vem snor EN navkapsel från en 97:ans Toyota?!?
Jag bild-googlade på "navkapsel Toyota" och fick upp denna. Ni ser ju den solklara kopplingen: det börjar med en navkapsel och slutar med knark! Som ni alla vet är det ju så att knark e bajs. Så man kan säga att det börjar med en navkapsel och slutar med bajs. Jag vet inte vart jag vill komma med det här, men möjligen är det att navkapselstölder är ett jävla skit.
Haha urrk
"Hahaha! Ha. Ha- Hm. He... Uff. Urk. Suck."
Och idag är det Rocky som bjuder på den!
Och förresten:
vaknad
Ibland dricker man några glas vin, lägger sig strax före midnatt, sover i tio timmar - och vaknar med bakishuvudvärk, alls icke utsövd, och är seg halva dagen efteråt.
Andra gånger drar man i sig en helflaska rödtjut med riktigt jävla mycket tanniner, stannar uppe till halv tre, sover endast sex timmar - innan man vaknar och känner sig fullt utvilad.
Denna morgon:
Stillsamt gråväder. Elementet i hallen susar. Jag vrider ner det en aning, det tystnar.
Och allt tystnar. Världens oväsen styrd med min egen termostat.
Inte ett ljud någonstans. Utanför fönstren inte ens en antydan till rörelse.
Här är tyst, som vanligt. Men idag är det lugnt också.
Världen sover fortfarande. Jag dricker mitt kaffe, undrar.
